littlevampire

Ljuset

Jag sprang så fort jag kunde genom skogen och hoppade över stenar och rötter. Männen som jagade mig var nära, jag både kände och hörde det. Regnet som lätt kunde tränga sig igenom de tunna trädkronorna piskade mig i ansiktet.

”Stanna!” Ropade dem bakom mig, men varför skulle jag göra det? Så länge jag inte fick vara med personen jag älskade var det ingen idé att återvända.

Mina ben var trötta men jag lät dem inte ge upp. Klänningen var också ett stort problem, den var alldeles för lång och det hjälpte inte särskilt mycket att hålla upp den. Jag stannade och slet av en stor bit så att klänningen blev kortare.

En kall hand tog tag i min arm. Jag vände mig om och såg en av männens smutsiga ansikten. Han log så att man såg hans gula tänder.

”Hejsan”, log han.

Jag försökte slita mig ur hans grepp men han var för stark. De andra männen kom fram till oss och hoppade av sina hästar.

”Släpp mig!” Skrek jag.

Männen började skratta. ”Tyvärr, sötnos. Då får vi ju inte betalt av dina föräldrar.”

”Och du vill väl hellre gifta dig med mig än den där andra fattiglappen?” Skrattade den första, ledaren.

Jag mådde illa. Hade mina föräldrar lovat att han skulle få gifta sig med mig?

”Aldrig!” Jag stampade på hans fot.

”Aj!” Vrålade han och släppte mig.

En annan drog tillbaka mig när jag försökte fly och satte en kniv mot min strupe. ”Så behandlar man väl inte sin man?”

Jag kände hur paniken växte inom mig. Jag försökte andas lugnt men lyckades inte. Han tryckte kniven hårdare mot halsen. ”Nå?”

Jag tog ett djupt andetag och svalde. ”Man blir behandlad som man behandlar andra”, sa jag och sparkade bakåt. Han vrålade också av smärta och släppte taget om mig. Jag vände mig om och upptäckte att jag träffat honom precis där jag ville. Rakt mellan benen. Jag log och sprang igen.

”Men ta henne då!” Ropade ledaren bakom mig.

De andra sprang mot mig.

”Ta hästarna, era idioter!”

Det lilla hopp som lyckats återvända till mig försvann direkt. Jag skulle aldrig lyckas springa iväg från deras hästar.

Jag hörde hovar som slog mot marken, de var precis bakom mig. Men det lät inte som flera hästar, bara en. Någon tog tag i mig och drog upp mig på hästen.

”Snygg träff”, sa personen framför mig.

Jag försökte se vem det var, men eftersom regnet fortfarande piskade mig i ansiktet och personens ansikte var vänt mot andra hållet var det väldigt svårt.

”Har du inte saknat mig?”

”Jag vet inte ens vem du är”, lyckades jag säga.

”Har du så dåligt minne?” Det retsamma tonfallet kunde jag känna igen varsomhelst.

”John?” frågade jag.

”Åh, du kommer ihåg mig!”

”Klart att jag gör!” Mer hann vi inte säga. Bakom oss sköt någon flera skott som träffade både John och mig.

”Ni skulle inte skjuta henne!” Röt någon, men det lät så långt bort.

Allt blev suddigare och suddigare innan det blev helt svart.

Jag upptäckte att jag gick, men det kändes inte som innan. Det kändes som att jag flög fram. Jag vred på huvudet och såg mitt livs kärlek, John. Han log mot mig och jag log lyckligt tillbaka.

Vi gick hand i hand mot ljuset, nu skulle vi få vara tillsammans för alltid.

 

Vad tycker ni? :)